På 1700-talet blev det vanligare att använda papperspengar istället för mynt, men tekniken för att tillverka dem var fortfarande enkel. Trycket var ofta grovt och papprets kvalité gick att härma. Det gjorde att bedragare kunde kopiera sedlar utan alltför stor ansträngning. Konsekvensen? Förtroendet för pengar sjönk – vilket i sin tur skapade oro hos både privatpersoner och företag. 

Redan då hade sedlarna vissa säkerhetsdetaljer som skulle göra det svårare att förfalska eller tillverka egna sedlar. En riktig sedel skulle bland annat ha en vattenstämpel, signatur från en bankman och ett serienummer som skrevs för hand. Under en period hotade sedeln till och med med ett dödsstraff med orden “Den som denna sedel efterapar skall varda hängd” tryckt på pappret.

Det tog två år för Riksbanken att i hemlighet hitta någon som var villig att bryta mot förbudet. Till slut övertalades de holländska bröderna Jan och Erasmus Mülder att lämna sitt hemland. De hade den specialistkunskap som behövdes och lockades av en generös ersättning från Sverige. Men när de holländska myndigheterna fick reda på Jans planer greps han och fängslades. Han dog kort därefter i fängelset, innan han hunnit lämna landet.

Erasmus Mülder lyckades däremot hålla sig undan. Efter några månader kunde han, tillsammans med sin fru, smugglas ut ur Holland och vidare till Sverige. År 1758 anlände de till det nybyggda sedeltryckeriet i Tumba utanför Stockholm. Där inleddes arbetet med att producera svenskt sedelpapper med betydligt högre säkerhetsnivå än tidigare. Erasmus Mülder återvände aldrig till sitt hemland. Sedeltryckeriet i Tumba kom senare att spela en central roll i svensk sedelproduktion under mer än två århundraden. Det blev en symbol för Sveriges vilja att ta kontroll över sin valuta – och att skydda pengarna från dem som försökte lura systemet.